110503
Igår var det ett jobbigt avsnitt tycker jag man kastades tillbaka lite till ett gammalt förhållande och jag säger som Renée Nyberg, nu var jag mest utsatt för psykisk misshandel och inte så mkt fysiskt som Magdalena Graaf.
Sjukt att tänka sig egentligen att man stod ut i fyra år, utan släkt och vänner för dom ville han inte att jag skulle träffa, och när jag väl de få gånger jag åkte hem under dom åren så följde han aldrig med. Det var till jobbet och från jobbet, aldrig hitta på ngt med kompisar, vi umgicks med hans familj och hans kompisar. Och Precis som Magdalena säger så börjar det smått smått med antydningar om att man inte ser bra ut i ditten och datten, och det slutar med att ingen vill iallafall ha dig så vill du leva ensam hela livet så fine, och det trodde man på… och själv vill man ju inte vara.
Han var otrogen flera gånger och dom gångerna jag kom på honom så var det mitt fel att han var otrogen, och just då så tänkte jag att ja det är väl mitt fel jag får skylla mig själv som inte är hemma mera osv. Han var arbetslös, eller sjukskriven ska man kanske säga för svår deprimering, och det är oxå ett mörkt hål som man dras med ner i, det spelar ingen roll hur mkt man försöker och vara glad och positiv men det hjälper inte, man sugs ner i det svarta hålet och man blir själv deprimerad och tycker att man är värdelös och helt dum i huvudet och att man ska vara glad att man har ngn som älskar en.. sjukt, idag när jag ser tillbaka på det förstod jag inte hur jag stod ut, det tog mig två år att förstå att det inte var ett bra förhållande och att jag behövde gå därifrån och det tog ytterligare två år av psykisk misshandel och mot slutet fysisk misshandel det var det som fick mig att tillslut slänga ut honom och vid denhär tidpunkten så hade han börjat dricka väldigt mkt både på vardagarna och helgerna, och då vart allt värre, var supernervös och hade ångest så fort jag såg att han hade köpt sprit och öl hem, ofta kom jag hem från jobbet så hade han redan druckit två tre öl och så fortsatte det, han tog ingen hänsyn till om jag jobbade eller inte ville han skrika på mig mitt i natten så var jag tvungen att vara vaken.
Fyra år var vi tillsammans och två år tog det för mig att planera och försöka skärma av mig själv mot den psykiska misshandeln, det var tufft och jobbigt och jag hade panikångest attacker, mot slutet fick han börja arbetsträna, så en dag när han jobbade så packade jag ner alla hans saker och ställde i trapphuset skrev ett brev att han skulle lämna nyckeln i brevinkastet och så åkte jag hem till mamma och pappa över dagen. Gud vilken ångest jag hade den kvällen när jag skulle hem igen, usch, nu när jag tänker på det så känner jag fortfarande att pulsen stiger, har han verkligen tagit sakerna och gått… och det hade han som tur var, tiden efteråt var jätte jobbig. Jag trodde ju att jag var helt ensam i världen, satt och grät varje kväll jag kom hem, låste alltid om mig ordentligt så jag var säker på att ingen skulle komma in i lägenheten. Turen var att jag hade en underbar lillebror som släpade ut mig för att träffa folk, jag fick umgås med hans kompisgäng och vi hade jätte kul, började få kontakt med gamla kompisar igen och gick hos en psykolog via vårdcentralen för att arbeta med mina inre demoner och få hjälp med ångest attackerna.
Ett halvår senare träffade jag en gammal kompis som jag festat med innan jag träffade mitt ex, och det sa bara klick, jag var livrädd i början, men dels eftersom jag känt honom tidigare så slappnade jag av och nu hade jag ju mina fina vänner omkring mig som jag visste skulle finnas där vilken tid på dygnet jag än behövde dom.
Och nu har vi varit tillsammans i fyra underbara år, Hjärtat är helt olik exet och överöser mig med komplimanger och blommor, får dagligen höra hur vacker jag är och att jag är älskad och att jag kommer klara allt bara jag vill. Har mina underbara kompisar och familj som jag umgås med supermkt, eller så mkt som jag inte jobbar iallfall
har två jobb som jag trivs jättebra med, köpt hus på landet och mår underbart. Så det blir bättre. Bara man vågar släppa taget och kasta sig ut för stupet. Det löser sig alltid.
Sjukt att tänka sig egentligen att man stod ut i fyra år, utan släkt och vänner för dom ville han inte att jag skulle träffa, och när jag väl de få gånger jag åkte hem under dom åren så följde han aldrig med. Det var till jobbet och från jobbet, aldrig hitta på ngt med kompisar, vi umgicks med hans familj och hans kompisar. Och Precis som Magdalena säger så börjar det smått smått med antydningar om att man inte ser bra ut i ditten och datten, och det slutar med att ingen vill iallafall ha dig så vill du leva ensam hela livet så fine, och det trodde man på… och själv vill man ju inte vara.
Han var otrogen flera gånger och dom gångerna jag kom på honom så var det mitt fel att han var otrogen, och just då så tänkte jag att ja det är väl mitt fel jag får skylla mig själv som inte är hemma mera osv. Han var arbetslös, eller sjukskriven ska man kanske säga för svår deprimering, och det är oxå ett mörkt hål som man dras med ner i, det spelar ingen roll hur mkt man försöker och vara glad och positiv men det hjälper inte, man sugs ner i det svarta hålet och man blir själv deprimerad och tycker att man är värdelös och helt dum i huvudet och att man ska vara glad att man har ngn som älskar en.. sjukt, idag när jag ser tillbaka på det förstod jag inte hur jag stod ut, det tog mig två år att förstå att det inte var ett bra förhållande och att jag behövde gå därifrån och det tog ytterligare två år av psykisk misshandel och mot slutet fysisk misshandel det var det som fick mig att tillslut slänga ut honom och vid denhär tidpunkten så hade han börjat dricka väldigt mkt både på vardagarna och helgerna, och då vart allt värre, var supernervös och hade ångest så fort jag såg att han hade köpt sprit och öl hem, ofta kom jag hem från jobbet så hade han redan druckit två tre öl och så fortsatte det, han tog ingen hänsyn till om jag jobbade eller inte ville han skrika på mig mitt i natten så var jag tvungen att vara vaken.
Fyra år var vi tillsammans och två år tog det för mig att planera och försöka skärma av mig själv mot den psykiska misshandeln, det var tufft och jobbigt och jag hade panikångest attacker, mot slutet fick han börja arbetsträna, så en dag när han jobbade så packade jag ner alla hans saker och ställde i trapphuset skrev ett brev att han skulle lämna nyckeln i brevinkastet och så åkte jag hem till mamma och pappa över dagen. Gud vilken ångest jag hade den kvällen när jag skulle hem igen, usch, nu när jag tänker på det så känner jag fortfarande att pulsen stiger, har han verkligen tagit sakerna och gått… och det hade han som tur var, tiden efteråt var jätte jobbig. Jag trodde ju att jag var helt ensam i världen, satt och grät varje kväll jag kom hem, låste alltid om mig ordentligt så jag var säker på att ingen skulle komma in i lägenheten. Turen var att jag hade en underbar lillebror som släpade ut mig för att träffa folk, jag fick umgås med hans kompisgäng och vi hade jätte kul, började få kontakt med gamla kompisar igen och gick hos en psykolog via vårdcentralen för att arbeta med mina inre demoner och få hjälp med ångest attackerna.
Ett halvår senare träffade jag en gammal kompis som jag festat med innan jag träffade mitt ex, och det sa bara klick, jag var livrädd i början, men dels eftersom jag känt honom tidigare så slappnade jag av och nu hade jag ju mina fina vänner omkring mig som jag visste skulle finnas där vilken tid på dygnet jag än behövde dom.
Och nu har vi varit tillsammans i fyra underbara år, Hjärtat är helt olik exet och överöser mig med komplimanger och blommor, får dagligen höra hur vacker jag är och att jag är älskad och att jag kommer klara allt bara jag vill. Har mina underbara kompisar och familj som jag umgås med supermkt, eller så mkt som jag inte jobbar iallfall
har två jobb som jag trivs jättebra med, köpt hus på landet och mår underbart. Så det blir bättre. Bara man vågar släppa taget och kasta sig ut för stupet. Det löser sig alltid.
Kommentarer
Trackback
